Nästa steg i förstörelsen av Syrien

Workers.Action

A Swedish translation of The next step in the destruction of Syria.

Amerikanska medier har helt klargjort sina avsikter: de så kallade rebellerna som attackerar Syriens regering måste ha mer stöd för att främja Syriens ”revolution”. Det är kontentan av den mycket hypade attacken av Syriens rebeller i landets två största städer, som i västmedier framställs som avgörandets stund för den globala demokratin. Men de “journalister” som sprider detta har blod på sina händer, med mycket mer på gång.

Den systematiska nedmonteringen av Syrien har mer att göra med västerländsk mediers lögner och geopolitik än “revolution”, och ju mer de amerikanska medierna jublar över denna åderlåtning, desto mer känner sig politikerna fria att spilla än mer blod.

Rebellernas attacker mot städerna Damaskus och Aleppo syftar i själva verket till att övertyga västerländska medier att rebellerna är nära seger, med hopp om att locka mer direkt militärt stöd utifrån. I verkligheten har emellertid attackerna i Damaskus redan krossats av den syriska regimen, men de amerikanska medierna förutspår ändå “en seger direkt runt hörnet” för rebellerna.

Syrien håller på att bli ett ämne för het debatt i amerikansk presidentvalet. Republikaner anklagar Obama för “outsourcing” av den syriska konflikten och vägra ställa upp när rebellerna förtjänar extra stöd (vapen främst). Men Obama är främsta orsaken till denna humanitära katastrof. Mellanösternexperten Robert Fisk förklarar :

“Medan Qatar och Saudiarabien finansierar rebellerna i Syrien… mumlar Washington inte ett ord av kritik mot dessa. President Barack Obama och hans utrikesminister Hillary Clinton säger att de vill ha demokrati i Syrien. Men Qatar är ett envälde och Saudiarabien arabvärldens mest reaktionära diktaturer.”

Det Fisk inte nämner är att Qatar och Saudiarabien är regelrätta marionetter för USA:s utrikespolitik, de skulle aldrig agera självständigt för att störta en regional granne, de gör det på kommando.

Syrien är bekvämt omgiven av nära allierade till USA, och det är genom dessa allierade vapen och utländska soldater strömmar in i Syrien och orsakar massiv förstörelse. Rebellfästen i Syrien finns endast på landsbygden, i gränstrakterna till Turkiet, Jordanien och norra Libanon, områden lierade med USA:s utrikespolitik.

Revolutioner brukar vara urbana affärer, men den syriska revolutionen har varit ett lantligt företag ända sedan utländska makter bestämde sig för att förstöra landet. Det är fördelaktigt för rebellerna i Syriens båda största städer att de befinner sig så nära grannländerna: man gör snabba raider i dessa städer för att visa hög profil och försvinner sedan tillbaka till gränsområdena för att söka skydd hos sina vänner.

Även om det är sant att i den så kallade Fria syriska armén ingår avhoppare från den syriska militären, är det möjligt att dessa avhoppare bara opportunt satsar på motståndarna eftersom USA inte skyr några medel för att störta den syriska regimen.

Det som borde vara sunt förnuft är en fråga de amerikanska medierna aldrig undersökt är huruvida syrierna önskar se sitt land förstöras, vilket är det oundvikliga resultatet av denna konflikt. I själva verket finns många indikationer på motsatsen. Efter att hela tiden ha lett hejarklacken för de syriska rebellerna har The New York Times ändå vid flera tillfällen tvingats erkänna att massiva regeringsvänliga demonstrationer hållits i Syriens två större städer:

“Deltagandet [minst tiotusentals] på Sabaa Bahrat-torget i Damaskus, i [syriska] huvudstaden underströk återigen den grad att förtroende Mr Assad och hans ledarskap ändå åtnjuter av många syrianer… Det stödet är särskilt uttalat i städerna som Damaskus och Aleppo, landets två största.

Detta bekräftades ytterligare en undersökning som finansieras av den anti-syriska Qatar Foundation, utförd av Doha Debates: “Enligt den senaste opinionsmätningen som beställts av Doha Debates, är syrierna positiva till sin president, 55 % vill inte att han avgår.” (2 januari 2012).

Detta borde inte komma som en total överraskning. Syrierna har sett Irak, Afghanistan, och Libyen förstöras av amerikansk ”befrielse”. Amerikanerna borde veta bättre vid det här laget – och många gör det också – oavsett mediernas uppenbart kriminella propaganda.

USA använder en strategi i Syrien som fulländats under åren, med början i Afghanistan (på 1980-talet) Jugoslavien, och nu senast i Libyen: beväpna små paramilitära USA-lojala grupper som angriper regeringsmål – inklusive terrorbombningar – och då den attackerade regimen försvarar sig ropar USA “folkmord” eller “massmord”, med krav på utländsk militär intervention.

Vid varje sådant fall då ett samhälle utvalts att förstöras och styckas används massmord och etniskt/religiöst våld medvetet för att vinna militära fördelar, vilket oundvikligen leder till kaos, flyktingströmmar, gränsöverskridande destabilisering och bredare regionala konflikter. Miljontals liv förstörs, om de inte utraderas helt.

Allt tyder på att den syriska konflikten har potential att – som kriget i Irak innan dess – orsaka omfattande etniskt och religiöst våld i en multinationell skala. Angränsande Libanon har redan upplevt väpnad konflikt som ett direkt resultat av Syrienkrisen, och är en krutdurk av etnisk och religiös spänning som bara behöver en tändande gnista, och Syrien lovar nu att spy eld.

USA: s befolkning har i stort sett förskonats från närgångna bilder av det otroliga lidande och sociala förödelse som orsakats av krigen i Irak och Afghanistan. Syrienkrisen sker således i ett redan instabilt område, med potential att helt riva ned den sociala strukturen i Mellanöstern i stort.

Dessa krigsförbrytelser gynnar ingen utom de mycket rika som tar över regeringsrodret och utnyttjar tillfället för att privatisera landets ekonomi, särskilt oljan. Folket i Syrien används nu som kanonmat av ytterligare ett skäl: för att ge USA en språngbräda för sin planerade attack mot Iran (Syrien är Irans nära allierad). Men Ryssland och Kina agerar nu djärvare mot detta folkmord, och kan komma att agera än mer kraftfullt för att försvara sina allierade, en dynamik som lätt kan gå överstyr och leda till en regional konflikt eller till och med världskrig.

Således, det helvete som nu är Mellanöstern dirigeras och regisseras av USA:s utrikespolitik med absolut noll hänsyn till de globala konsekvenserna. Båda de amerikanska presidentkandidaterna hejar nu på blodflödet i lite olika grad, för att säkerställa att nästa val ger färsk “legitimitet” för att en fortsatt barbarisk amerikanska utrikespolitik.

_____________________

Shamus Cooke är socialarbetare, fackföreningsman och skribent för Workers Action ( www.workerscompass.org ).